Min berättelse

Pappan gick bort till tonerna av sånger

Pappans cancer lärde Lotta Hintsa att man inte kan göra någon annan fri från smärta och man kan inte heller bli sjuk istället för någon av de nära och kära. Han var hennes pappa, men också hennes hjälte. Under hans sista dagar sjöng Lotta hans favoritsånger och kände sig skräckslagen, men oavsett detta var hon tacksam över att inget blev osagt.

I oktober ringde Lottas väckarklocka vid tre på morgonnatten. Hennes knä krånglade efter det senaste ultramaratonloppet och fysioterapeuten hade rekommenderat henne löprundor på högst en och en halv timme. Trots detta beslutade sig Lotta för att springa den berömda rundan Karhunkierros i Kuusamo, och nu var det dags att starta.

Hon hade två syften med denna runda: hon ville hedra sin pappas minne och samla medel till förmån för cancerforskningen. ”Om man inte försöker, får man inte in en enda cent. Så jag bestämde mig för att klara det och krypa fram om det så skulle behövas”, förtydligar Lotta.

Och så sprang Lotta. Hon hade löparskor för torrt väder på fötterna, eftersom hon hade tänkt att det fina vädret kommer att fortsätta efter den varma sommaren och att stigen skulle vara torr. Men det hade snöat ända upp till knäna och det kom hela tiden mer snö. Det var beckmörkt och isigt, och hennes fötter sjönk ner i snödrivorna vid varje steg.

Lotta stretade fram och det kunde inte alltid kallas löpning, men det viktiga var att hon fortsatte ända till slut, dvs. 87 kilometer. Det hade knappast varit möjligt för henne att klara av sådana extrema prestationer om det inte vore för allt hon lärt sig av sin pappa.

De rätta frågorna istället för direkta svar

Under den senaste tiden har Lotta tänkt mycket på sin pappa. De stunder då hon minns sin pappa igen är i allmänhet då hon behöver uppbåda all sin viljestyrka.

”Min pappa var otroligt smart och klok. Jag fick ta upp mina viktigaste bekymmer med honom, och han hade de rätta frågorna, som fick mig att begrunda saken på ett djupare plan”, berättar Lotta. ”Trots detta hade pappa glimten i ögat. En del av viljestyrkan handlar om att man inte alltför sammanbitet stretar vidare, utan ändå har ett litet leende på läpparna.”

Vissa situationer är nämligen så svåra att man också behöver lite humor för att klara sig. Så kände Lotta till exempel då hon klättrade i bergen i Pakistan och stod på en bergskam som bokstavligen höll på att smälta under hennes fötter. Minsta lilla snedsteg kunde leda till ett snöskred.

”Åh nej, här gäller det att vara enveten och gå vidare i någon riktning, för här kan man ju inte stanna”, tänkte Lotta just då.

Äkta ödmjukhet och konkreta handlingar

Lottas pappa Aki Hintsa hade en speciell förmåga att bemöta människor. Lotta anser att hans äkta ödmjukhet, konkreta handlingar och vilja att hjälpa gjorde honom så unik. ”För min pappa spelade det ingen roll vilken titel någon hade. Han behandlade människor som levde i slummen i Etiopien på samma sätt som han behandlade prinsen av Bahrain på Formel 1-depån.”

Pappan drabbades av cancer i bukspottkörteln och var sjuk i sexton månader. Här gjorde man allt man kunde och pappan försökte med alla medel se till att livet skulle få fortsätta. Lotta följde med sjukdomens olika faser på nära håll och var djupt berörd då hon insåg att man inte kan göra någon annan fri från smärta och att man inte heller kan bli sjuk istället för någon av de nära och kära.

Det var en tung tid. Men Lotta är i alla fall tacksam, framför allt på grund av att alla murar rasade mellan dem två efter att pappan blev sjuk.

Ingenting blev osagt.

Vid pappans sida ända till slutet

Lotta fick tillbringa pappans sista dagar i livet vid hans sida. Efter allt som hänt anser hon att detta är en av de finaste gåvor hon kunde ge honom, även om det också var skrämmande.

”Då jag åkte iväg till min pappa i Schweiz, trodde jag inte att det är pappas tur att lämna oss fem år senare”, menar Lotta. På slutrakan av pappans liv gjorde hon små ting som gjorde pappan glad. Pappan bad Lotta att massera honom, och det gjorde Lotta. Då pappans hade allra mest ont, sjöng Lotta hans favoritsånger för honom om och om igen.

”Alldeles i slutet var min bön bara att han inte skulle behöva lida så mycket mer. Det är hemskt att se att någon annan har så skarpa smärtor och mår så dåligt.”

Den mycket populära idrottsläkaren dog omgiven av sin familj, 58 år gammal. ”Jag hade sett pappa som en hjälte under hela hans liv, men till slut såg jag pappa som människa. Det känns fint. Genom denna upplevelse är det som om vi tillsammans tagit steget närmare himlen”.

Första familjejulen på länge

Under de senaste jularna har Lotta klättrat i bergen i Pakistan och Sydamerika. Denna jul får Lotta för första gången på länge fira en familjejul i Lappland. Julstämningen infinner sig när alla saktar av på takten inför julfriden och lämnar vardagens jäkt och press bakom sig.

”Även min pappa var absolut en vän av julen. Pappa hade ett exakt recept för hur man ska gratinera julskinkan. Till all tur hann jag skriva upp receptet”, säger Lotta med ett leende. Pappan var även noggrann med hur julgranen skulle se ut och det var alltid han som satte upp stjärnan i toppen. Han älskade också att bada bastu, och en sådan byggdes alltid upp bredvid bostaden, oavsett var de bodde. I Etiopien satt de i bastun i en container.

Nu när Lotta låter tiden stanna av inför julen, vill hon samtidigt minnas tillbaka på pappans liv. Lotta tänker på de lärdomar hon fick av sin pappa, dyker in på djupet och hämtar sin visdom från det han sagt: ”Vet du vem du är, bortom alla titlar och roller? Vet du vad du vill? Har du kontroll över ditt liv, över hur du reagerar och handlar i olika situationer?” var pappans frågor till henne.

Sanningen som finns i svaren hjälper Lotta att komma vidare, trots sorgen.

Text: Anu Koikkalainen
Bilder: Tuukka Kiviranta

 

Livet är den bästa gåvan

Julsinne får man också med att göra gott! Donera för dem som insjuknat i cancer.

Behandling av personuppgifter vid Syöpäsäätiö