Min berättelse

Min första jul utan dig, min älskade

Är det redan jul? Vart försvann hösten? Laura är inte helt säker, eftersom tiden stannade upp en varm julidag då hennes man gick bort efter ett återfall i cancer.

Allt hände överraskande snabbt. Tidigare kände Laura att hon hade relationsångest, men nästan omedelbart efter att hon träffat Rami visste hon att han var den rätta.

Rami var en så ljus person och så människonära att det kändes enkelt för Laura att vara med honom. Även om Laura var rädd, vågade hon försöka och inledde ett förhållande med honom. ”Till all lycka gjorde jag det”, säger hon tyst.

Ju mer Laura lärde känna Rami, som drömde om ett yrke som akutvårdare, desto fler underbara egenskaper avslöjade hon hos denna man. Hans livsglädje och genuina godhet gjorde ett djupt intryck på Laura.

”Ibland kändes det som om Rami var alltför god för att detta skulle vara sant. Jag trodde inte att sådana kärlekshistorier fanns på riktigt”, berättar Laura. ”Jag hade för mig att de fanns bara i sagor och filmer, men sedan råkade jag själv ut för en sådan”.

Den första julen tillsammans

Paret firade sin första gemensamma julafton hos Lauras familj. Rami var överlycklig över julmaten och ville ha en tomteluva på huvudet. ”Han skulle absolut ha skinka med varje måltid och lade säkert lite skinka ovanpå risgrynsgröten också”, säger Laura med ett litet skratt.

Rami var som gjord för rollen som jultomte. Då Lauras syskon fick barn, kunde Rami vara den glada jultomten som pratade en konstig dialekt och skämtade till det så att både vuxna och barn hade roligt och kände sig tilltalade.

Deras sista gemensamma jul var alldeles särskilt fin. Rami hade repat sig efter sin leukemi och bägge två var de tacksamma över att ha fått en ny chans. Då ville paret skicka Cancerstiftelsens julkort till sina bekanta, eftersom de ville stöda cancerforskningen på alla tänkbara sätt. Det var deras sätt att tacka för att Rami fortfarande var vid liv.

I nöd och lust

Sedan kom coronavåren och då började alla obegripliga händelser som ingen var beredd på. Rami fick återfall i cancer och ganska snart berättade läkaren att cancern inte går att bota.

”Det kom som en chock för oss båda att han fick leukemi på nytt”, konstaterar Laura. ”Den tiden var som en känslomässig berg- och dalbana och jag kände allt från förtvivlan till hopp. Då läkaren till slut konstaterade att vi nu går över i den palliativa fasen på vårdhem, var vi tvungna att acceptera sanningen.”

Sedan började terminalvården.

Laura var rädd för att ingen skulle våga komma och hälsa på dem. Men det blev helt tvärtom. Paret fick hela tiden besök av andra och den underbara vårdpersonalen var genuint närvarande. ”De försökte ordna allt så gott det gick för oss, och jag tycker faktiskt att det inte kunde ha varit bättre”, säger Laura tacksamt.

”Vårdpersonalen var full av iver då de fick höra att vi än en gång ville förnya vårt äktenskapslöfte.”

Inte ens döden får skilja oss åt

Den morgon då Rami gick bort klädde sig Laura i samma vita klänning som hon bar då de firade sin förlovning. Sjukhusprästen kom till dem och Laura tog plats bredvid Rami på sängkanten.

På det sättet förnyade Laura och Rami sitt äktenskapslöfte. Rami var omtöcknad men fick än en gång fram ordet: ”Ja”. Laura kände att allt gick precis som det var tänkt. Senare samma dag kändes det som om hennes hjärta brast i tusen bitar.

Ångesten blev så stor att ingen människa borde behöva uppleva något sådant. Så kände Laura.

Sedan var det dags för begravningen som Laura och Rami tillsammans hade planerat. ”Rami ville att vi skulle fira livet på hans begravning, och så blev det. Det känns konstigt att säga så här, men trots att det var en tung dag, var den fylld av skratt, gemenskap och kärlek. Dagen blev precis så som Rami hade önskat sig.”

Med hjälp av sina närmaste klarade Laura sitt livs svåraste dag. Gravläggningen av urnan skedde senare i parkområdet Arboretum i Hatanpää, på samma plats där Rami tidigare hade friat till Laura. ”Det kändes meningsfullt att cirkeln slöts just där.”

Andra människors vackra ord och gärningar ger tröst

Nu när julen närmar sig känns det skrämmande.  ”Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag önskar att det fanns någon handbok för hur man ska fira sin första jul som änka”, erkänner Laura.

”Antagligen kommer jag att leta fram något fotografi och placera det vid julbordet. Jag vill hitta ett sätt att hedra Rami och fortfarande ha honom med vid vår familjefest.”

Andra människors vackra ord och gärningar ger Laura tröst och kraft att orka. Tillsammans med Rami har hon samlat in över 40 000 euro till förmån för cancerforskningen. Efter Ramis död känns det ännu viktigare för henne att stöda forskningen.

Paret började stöda cancerforskningen medan Rami fortfarande var vid liv. Rami ville då att även andra ska få en chans att leva. Då det stod klart att Ramis sjukdom inte kan botas ville han själv ge chansen till liv åt andra. ”Mitt i allt detta finns det också en guldkant. Nu har nämligen de stora kugghjulen börjat rulla på. Jag hade aldrig trott att en vanlig person som jag kan samla in en så stor pott till förmån för cancerforskningen”, ler Laura.

Då och då besöker Laura på nytt platsen där Rami friade till henne. Hon sitter på samma bänk där de tillsammans tittade på solnedgången och planerade sin framtid. Detta är platsen där Laura kan minnas Rami för evigt.

Livet är den bästa gåvan

Julsinne får man också med att göra gott! Donera för dem som insjuknat i cancer.

Behandling av personuppgifter vid Syöpäsäätiö