”På slutrakan vågade vi prata också om svåra saker” berättar Maria Veitola, som förlorade sin far i kampen mot cancer

Att låta pappa gå var en av mitt livs viktigaste upplevelser vid sidan om mitt barns födelse. Dessa två upplevelser har faktiskt väldigt liknande drag och visar på hur förunderligt livet är. Då mitt barn föddes tänkte jag på varifrån denna människa egentligen kommer. I döden finns det samma förunderlighet. Vart tar denna människa vägen?

Det var otroligt och verkligen betydelsefullt att jag fick vara hos min pappa under hans sista dagar i livet och vara med då han tog sitt sista andetag. Sorgen var ändå förkrossande. Det enda som egentligen gav mig tröst var tidens gång – det visste jag redan efter andra sorgliga händelser i mitt liv. Det svåraste var att jag måste få tiden att gå.

Det var häpnadsväckande att resten av världen snurrade vidare, medan allt hade ändrats i mitt eget liv. Själv hade jag tappat fotfästet helt, samtidigt som det såg ut som om andra bara köpte tomater precis som alltid förr.

Kanske det ändå finns något hopp?

Pappa hade länge haft alla möjliga hälsoproblem, även långtidssjukdomar. Sedan fick han nya symptom, och det var därför han uppsökte läkare.

Jag vet inte riktigt vad vi väntade oss eller om vi väntade oss någonting överhuvudtaget, eftersom vi redan hade vant oss vid att ganska ofta få dåliga nyheter.

Sedan ringde pappa och berättade att läkaren sagt att han har cancer i bukspottkörteln. ”Maria, det innebär alltså att jag kommer att dö. Den här sjukdomen kan inte botas”, sade han.

Jag minns inte längre vad jag sade, men jag kommer ihåg att jag inte visste hur man ska reagera. Kanske jag försökte mumla fram något om att det eventuellt ändå fanns något hopp.

Men min pappa sade att det inte finns något hopp längre.

Du måste gå vidare med ditt liv

Vi fick börja leva med vetskapen om att det inte fanns så mycket tid kvar. Vi hade bara någon vag aning om att det kanske rör sig om några månader, eller kanske rentav ett halvt år.

Hur ska man bete sig i sådana stunder? Det finns ingen som ger råd om hur man ska klara av alla känslor som man bara är tvungen att hantera, då man bara vill sjunka ihop i en hög – och ibland faktiskt gör det inför sin sjuka pappa. Jag ville bara skrika och någon gång skrek jag faktiskt att du får inte bara lämna mig.

Samtidigt tänkte jag att det här är ju inte rättvist, allt är bra med mig. Jag har ju ingen cancer.

Att vänta på döden var en märklig tid. Det var hela tiden en balansgång kring hur vardagen ska fortsätta, samtidigt som vi stannade upp inför döden. Men min pappa sade ändå alltid till mig att kom ihåg att du måste gå vidare med ditt liv.

Samtalet mitt bland alla klirrande cocktailglas

Sedan knackade döden på dörren. Jag var på väg till en radiogala med mina arbetskamrater, då mamma ringde mig mitt bland alla klirrande cocktailglas. ”Om du vill komma hem, vore det en bra tid just nu”, sade hon.

Jag tog det första tåget på morgonen och grät hela vägen. Väl hemma vakade mamma, jag och min bror vid min pappas sida i några dagar. Sedan dog pappa.

Det var vidunderligt och konstigt. Det är ett stort mysterium – vart försvinner den människa som nyss var där?

Efter att pappa dött skrev jag en liten historia på Facebook om vår relation och om pappas död. Jag fick många meddelanden av sådana Facebook-vänner som jag inte har något annat gemensamt med än ett arbetsprojekt, ett scoutläger för länge sedan, eller något gig som discjockey. Olika människor berättade öppet och överraskande mycket i synnerhet om relationen till sina döda föräldrar. Många hade inte haft möjlighet att prata om någonting alls med sina föräldrar.

Jag är tacksam över att jag ändå hade en pappa och att han fick leva så länge som han gjorde. På slutrakan vågade vi också prata även om svåra saker.

Rosa bandet bryter mot tigandets kultur

Det känns verkligt betydelsefullt och ansvarsfullt att vara designer för Rosa bandet. Ett viktigt syfte med insamlingen Rosa bandet är att samla medel för cancerforskningen, men en annan viktig värdering är att göra cancern synlig och bryta mot tigandets kultur.

Ibland frågar man mig hur jag kan vara så modig och varför jag vågar eller orkar göra de saker jag gör. Det beror just på att jag tänker på döden varje dag.

Livet har en ände. Om jag vill göra någonting, så är det bara att ta steget vidare, eftersom vi bara har den här stunden just nu.

Jag saknar min pappa alldeles fruktansvärt mycket varenda dag, men kärleken har inte försvunnit någonstans. Efter döden har den bara blivit tydligare.

Text: Anu Koikkalainen
Bild: Lina Jelanski