Jan Stenfors: ”Jag har haft otroligt mycket tur i mitt liv”

Jan ”Nasse” Stenfors liv kan absolut inte kallas en vanlig historia.

Gitarristvirtuosens studier tog slut efter grundskolan, då musiken drog med sig denna rockare runt världen. På den tiden var han känd under namnet Nasty Suicide. Då musikjobben minskade, började han i gymnasiet som 32-åring och tyckte inte att det var något konstigt med det.

”När jag blir intresserad av någonting, är det rentav så att jag snöar in på det. Så blev det med naturvetenskaper, och därför gick jag i gymnasiet”, minns Stenfors.

Denna karriär fortsatte på Helsingfors universitet, där han studerade farmaci. Musikern fick det näst högsta poängtalet i inträdesproven, och då inledde han en ny livsfas som akademiker.

Musiken hängde med hela tiden

Under studietiden träffade Stenfors sin kommande fru. Med henne har han nu två barn, som är två och sju år gamla. ”Trots att man har en del kilometer på nacken, kan man ändå bli pappa”, säger han leende i sitt kök. Bredvid sig har han barnets matstol och på golvet ligger det leksaker. Vardagen hemma är som hos andra småbarnsfamiljer. Förutom de små barnen har han också en vuxen dotter.

Musiken kunde Stenfors aldrig riktigt släppa taget om. Tillsammans med hustrun kom de på idén om en ny gemensam hobby: ”Jag brinner för att göra musik, och min fru har spelat piano som ung.” Tillsammans med sina bröder spelade Stenfors ibland också annars. Tanken om ett familjeband växte.

Några fler familjemedlemmar kom med och snart hade de en sjumannaorkester, vilket är en mardröm för alla som försöker sälja konserter, skämtar Stenfors. ”Vårt pysslande med bandet ändrade kurs då ett skivbolag meddelade att de är intresserade av att publicera den musik som vi eventuellt spelar in.”

Medan Stenfors spelade in en skiva fick han veta att han insjuknat i cancer.

En dramatisk vändpunkt i livet

Allt började med klåda i området kring prostatan. Stenfors trodde att han hade urinvägsinfektion. Det var lindrig klåda, men eftersom den varade så länge, kontaktade han en urolog. Urologen misstänkte däremot att det handlade om inflammation i prostatan, men uppmanade honom att låta mäta sitt PSA-värde. Det var rejält högt.

Då inleddes ett antal undersökningar, och allt eftersom de fortskred, fick Stenfors veta att han hade en aggressiv form av prostatacancer och att den kanske inte enbart koncentrerats till ett ställe.
”Det kändes ganska tufft. Min fru var med och lyssnade, då jag hade kopplat på telefonens högtalare. Det var en dramatisk vändpunkt i vårt liv.”

Urologen satte igång hormonbehandlingar, samtidigt som planeringen av fortsatta behandlingar inleddes. Vid PSMA-PET-undersökningarna kröp det till slut fram hur allvarlig situationen verkligen var. Cancern hade tydligt spritts utanför prostatans kapsel. Dessutom upptäcktes två skelettmestastaser, en vid bäckenet och en i ryggraden.

För Stenfors har det känts tungt att ta emot alla dåliga nyheter, även om han på grund av sitt yrke mer än väl känner till cancern som sjukdom. Han trodde att han vore beredd om det verkligen var så att han skulle insjukna i cancer. Trots detta kändes det som om någon hade slagit honom i huvudet med ett slagträ.

”I varje fas hoppades jag alltid på ett mer positivt resultat. Men i varje steg fick jag ändå dåliga nyheter. Då kände jag mig lite chockad.”

Cytostatika och strålbehandlingar känns tunga

Då det stod klart hur mycket cancern hade metastaserat, inleddes vid sidan om hormonbehandlingarna även cytostatikabehandlingar. Den sista behandlingen fick Stenfors i oktober ifjol. ”Cytostatikabehandlingarna gick också ganska bra, även om de tröttade ut mig och kändes tunga. I början av detta år inleddes strålbehandlingar. Fysiskt sett orkar jag mindre och det känns som om jag har sämre energi och hjärnkapacitet än tidigare.”

Nu väntar de på resultat. Att vänta känns svårare för Stenfors än att förbereda sig på behandlingarna.

Cancern ligger och gnager i bakhuvudet på honom, också på grund av vad som hände med hans mamma. Mamman hade bröstcancer, men man fick sjukdomen under kontroll genom en operation och strålbehandling samt hormonbehandlingar. ”Då hon var lite äldre fick hon cancer i gallvägarna. Det finns väldigt få effektiva behandlingar mot detta. Det var den sjukdomen min mamma dog av, och det har jag ofta tänkt på.”

Vad händer om jag inte får se mina barn växa upp?

Att prata om cancern har gjort livet lättare för Stenfors, och samtidigt har det blivit enklare att stå ut med svåra situationer som han ställs inför.

”En av mina mest påträngande tankar har varit vad som händer om jag inte får se mina barn växa upp. Det var och är fortfarande en skrämmande tanke”, menar han då han funderar på sin roll som familjefar. ”Första gången då jag tog upp det inför en annan person bröt jag samman och kunde inte säga något alls. Men nu har jag hunnit öva mig lite. Att prata hjälper mig faktiskt att hantera saker och ting.”

Tack vare de nya cancerbehandlingarna har Stenfors fått mer tid tillsammans med sin familj. ”Ingen hade känt till de behandlingar jag fått om man inte forskat i dem först. Forskning ska inte ses som en självklarhet”, framhäver han.

Den erfarne musikern är en djupt tacksam man. Han har gott om drömmar, men mest av allt drömmer han om att få se hurudana människor hans barn blir då de växer upp. Musikerpappan drömmer också om slappa sommardagar tillsammans med familjen. Det vore ju också fantastiskt om det nya bandets inspelade låtar kunde snurra på flitigt i radio.

”Jag har haft otroligt mycket tur i mitt liv” Jag har fått vara med om så mycket och leva fullt ut. Min barndoms drömmar har blivit verklighet.”

Text: Anu Koikkalainen
Översättning: Christina Skogster
Bild: Sara Lehtomaa