Får Aava komma hem till julen?
Efter att Iida hörde om sitt barns allvarliga sjukdom var hennes första tanke att det är tur att vi lever i Finland – här är Aava åtminstone i skickliga händer. Familjens liv styrdes länge av cancern och de gick igenom en hård period i livet. Det var en verklig prövning för parförhållandet och påverkade också humöret. Men nu är det dags för återhämtning.
I augusti 2019 inleddes en period på nästan två år som fotografen och familjearbetaren Iida Kaikkonen fortfarande försöker återhämta sig från. Det tar lång tid, men vissa framsteg har redan skett.
Iida och Heikki visste inte hur vackert det var där ute på sensommaren, eftersom de hade tillbringat två veckor på sjukhus med sin dotter som precis hade fyllt ett år och efter det hade fått allvarliga symptom. Läkarna trodde starkt på att Aava hade en sällsynt infektion i tarmarna, så hon var med om den ena undersökningen efter den andra.
Slutligen avslöjades skälet till hennes symptom. Läkaren berättade för familjen som satt där på sjukhusbädden att man hade hittat en cancertumör i Aavas mage. ”Då de sade det, gick en het våg genom hela kroppen. Det kändes overkligt och jag tänkte att det var ett dåligt skämt”, minns Iida.
Man kan aldrig veta vem som överlever och vem som inte gör det
Föräldrarna brast i gråt och deras lilla dotter blev förvirrad. Varför grät mamma och pappa och varför kramade de henne så hårt?
I samma stund blev Nya barnsjukhuset Aavas hem. Sedan började det hända många saker i rask takt och det kändes alldeles överväldigande. Efter 48 timmar frågade sköterskan varför Ida sitter där och gråter och darrar. Det visade sig att Iida och Heikki inte hade ätit på två dagar. En av sköterskorna bestämde sig för att stanna kvar och se efter Aava, så att föräldrarna äntligen kunde komma iväg för att äta en hamburgare.
Livet på sjukhuset fortsatte. Iida ville inte lämna sitt barn för en enda sekund, eftersom hon var rädd att hon skulle mista Aava. Oron kändes tung och förkrossande. ”Läkaren sade att man aldrig kan veta vem som överlever ett neuroblastom och vem som inte gör det. Sedan berättade de för oss att Aava har 70 procents chans att klara sig”, berättar Iida om detta viktiga besked, som gav dem en gnutta hopp.
Sjukdomen höll familjen isär i flera månader
De första 48 timmarna blev till flera månader på sjukhuset, då Aavas behandlingar inleddes. Det var inte enkelt, eftersom dotterns treåriga storebror Lukas väntade på dem hemma i Hollola. Han saknade sin syster, sin mamma och sin pappa enormt mycket.
”I början var jag bara rädd att Aava kommer att dö. Jag vågade inte lämna sjukhuset”, minns Iida. ”Till all lycka visste jag att mormor var med Lukas. Vi kunde inte ens ringa videosamtal, eftersom Lukas blev så ledsen av dem, då han saknade oss så mycket. Och visst saknade vi honom också.”
Det äldre barnet började till slut få väldigt häftiga reaktioner då han saknade dem så mycket, och därför beslutade föräldrarna att turas om med sjukhusbesöken. Den ena av dem var hela tiden med pojken, medan den andra hade hand om Aava. På söndagskvällarna bytte de stafettpinne i farten, då Heikki efter veckoslutet kom hem igen till Lukas och Iida istället åkte iväg till sjukhuset.
”Jag blev så glad att jag nästan grät då någon kan hjälpa till så här.”
Olika förhållningssätt till sjukdomen
Det tuffa läget påverkade också parförhållandet mellan Iida och Heikki. ”I något skede pratade vi inte om någonting mer och situationen mellan oss var spänd. Men vi visste ändå att vi lever mitt i en kris och att denna tid absolut inte är normal. Vi hoppades bara hela tiden att allt detta skulle lugna ner sig i något skede”, berättar Iida.
Deras största utmaning var att de helt enkelt hade totalt olika förhållningssätt till Aavas sjukdom. ”Vi kunde inte diskutera, eftersom jag genast kände mig gråtfärdig. Jag gick och oroade mig för saker i förväg, medan Heikki levde i nuet.
De kunde ändå inte behandla saker och ting färdigt innan Aava hade hunnit bli bättre, och efter att Iida sedan fick en depressionsdiagnos och hade möjlighet att gå i terapi.
Det ekonomiska stödet rörde henne till tårar
Aavas sjukdom vände upp och ner på familjens vardag på många sätt samtidigt. Eftersom Iida var oroad över sitt eget barns hälsa, tyckte hon att den ekonomiska biten inte kändes lika viktig.
Trots detta minns Iida hur det droppade in räkningar genom postluckan exempelvis för barnets sjukhusvistelser, för FPA-taxin och för mediciner. ”Till all lycka är vi två vuxna i vårt hushåll. För vad händer om man inte klarar av att gå till jobbet då barnet har insjuknat? Stöden för anhörigvård täcker inte in kostnaderna”, understryker Iida.
”En socialarbetare hjälpte oss att få ekonomiskt stöd av Cancerstiftelsen. Det stödet använde vi genast för att betala räkningarna. Jag blev så glad att jag nästan grät då någon kan hjälpa till så här. Det var en stor sak.”
Aava fick komma hem till julen
Det var ett stort frågetecken om Aava skulle få komma hem under sin första jul efter att hon insjuknat. Iida och Lukas åkte iväg på julafton för att fira jul hos mormor och hoppades innerligt att lillasystern också skulle få åka med. Jultomten skulle också komma på besök.
”Sedan fick jag ett meddelande av Heikki om att de åker hem nu och därefter körde taxin dem direkt till mormor. Det kändes så bra för oss alla.”
Aava var trött och sjuk, men ändå lycklig. Iida minns att hon tänkte att maten och julklapparna inte spelade någon roll, så länge alla var på plats.
Aavas cancerbehandlingar avslutades officiellt på nyårsafton 2020 och då fick hon åka hem från sjukhuset. Heikki hade köpt enorma mängder fyrverkerier och Iida tänkte att de nu kunde börja om med sitt liv från ett rent bord och fira det med en sprakande kaskad av färger. ”Lukas lade armen om Aava och så tittade de tillsammans på fyrverkerierna på himlen. Det kändes så enormt fint och bra.”
Text: Anu Koikkalainen
Översättning: Christina Skogster
Bild: Omar Levin
Kom med i vår julinsamling
Cancerstiftelsens julinsamling stöder familjer som hamnat i ekonomiska svårigheter på grund av cancer. Du kan hjälpa dem nu.