Johanna: “Med dagens medicin har jag max 25 år kvar att leva”
Jag var bara nitton år gammal då min hjärntumör upptäcktes efter att jag var med i en bilolycka, idag är jag tjugoett.
Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag fick samtalet om att man hade hittat en tumör i min hjärna. Jag hade nyss slutat min praktik för dagen, och när telefonen ringde hade jag en känsla av att något inte var rätt.
”Vi har hittat något i din hjärna, det kan vara en tumör”. Jag glömmer aldrig de orden. Jag kunde bara tänka att nej, ska jag dö nu? Jag var så chockad först att jag inte ens kunde gråta, men när jag avslutade samtalet med neurologen kom tårarna. Min cancer är inte aggressiv, men det finns inte heller något botemedel. Med dagens medicin har jag max 25 år kvar att leva.
Att få en cancerdiagnos har naturligtvis varit en otrolig chock både för mig själv och för mina närstående. Man tänker inte att något sådant här ska hända en själv, speciellt inte mitt under studietiden.
Det som gör mig mest arg är att min sjukdom inte drabbar bara mig, utan också mina nära och kära på olika sätt. Mitt sätt att hantera situationen har varit att försöka se situationen ur en positiv synvinkel – hur hemskt det än låter så måste jag tro att det finns en mening med att just jag insjuknade, och det måste finnas en mening med att tumören upptäcktes i ett så tidigt skede.
Idag är det drygt sju månader sedan jag opererades, och jag är obeskrivligt tacksam över att jag har kunnat återgå till mitt vanliga liv efter operationen. Läkarna rekommenderar att i dagsläget spara både strålnings- och cytostatikabehandlingar eftersom min tumör ännu har en låg malignitetsgrad och växer långsamt.
Tyvärr blir en del av den typ av hjärntumör jag har med tiden högre i malignitetsgrad, och då är min prognos betydligt sämre.
Vi behöver ett botemedel. Precis som alla andra så vill jag göra sådana saker i livet som man ser fram emot – bygga min karriär, resa, köpa hus, fira högtider tillsammans med min nuvarande och framtida familj, ha roligt med mina vänner och mycket annat.
Jag vill rikta det största, ödmjukaste av tack till forskarna och donatorerna, ni gör skillnad på riktigt. Tillsammans ger ni hopp om en ljusare framtid till de insjuknade.
Johanna Smeds
Foto Tuukka Kiviranta