Laura Annala: ”Varför får jag inte berätta att jag faktiskt är jätterädd?”
En hjärntumör utgjorde startskottet för en personlig revolution hos Laura. Då hon ville prata om sina värsta rädslor fick hon ett oförstående bemötande överallt. Trots detta beslutade hon sig för att ta reda på vad som finns bortom rädslan. Det är bara en sak som hon har svårt att komma tillrätta med: ”Om jag dör nu, kommer min son inte längre att komma ihåg vem hans mamma var sedan när han är stor”
”Om jag överlever min hjärntumöroperation, så kan du då ta oss till Spanien för två veckor?”, frågade Laura Annala från Lappo av sin pappa för några år sedan. Hennes pappa kunde inte göra annat än gå med på det.
Den unga mamman, som kom från en företagarsläkt, förberedde sig på den skrämmande operationen och visste inte hur man skulle bära sig åt. Om kvällarna trodde Laura att hennes hjärta skulle brista när hennes lilla son grät efter mamma. För de nyblivna föräldrarna var det viktigt att pappan skulle lägga Frans till sängs. På detta sätt förberedde de sig på att mamman kanske inte återvänder hem.
”Så här efteråt inser jag att hela vår familj hade behövt krishjälp”, konstaterar Laura. Varenda en av Lauras nära och kära led vid sidan om henne, var och en på sitt sätt och flera av dem helt i tysthet.
En kamp på två olika fronter
Operationen var lyckad och provbiten skickades vidare som godartad. ”Två veckor senare läste jag i det brev jag fick att tumören trots allt var elakartad. Då föll jag ner på knä i snödrivan och grät”, minns Laura.
Hon fick veta att hon skulle få den maximala mängden strålbehandling och ett halvt års dos av cytostatika. Som företagare var hon tvungen att sluta jobba direkt.
Laura förde en kamp på två olika fronter. Den ena var sjukdomens fysiska sida och den andra var någonting helt annat, men minst lika svårt. Laura var rädd. Så rädd att orden fastnade i halsen.
Hon var tvungen att hitta ett sätt att behandla ångesten och rädslorna som uppstod vid tanken om att hennes eget liv skulle ta slut.
”Att måla har varit min räddning. Min mamma beslutade att skaffa mig stora dukar och penslar så att jag skulle få måla av mig den ångest jag hade inom mig”, berättar Laura.
Därför målade Laura bilder om allt det som hon inte kunde prata om. ”Jag skulle inte kunna måla sådana tavlor en gång till. De växte bara fram då jag lät dem växa fram.”
”Trots detta har jag beslutat mig för att vara med om den dag då min son börjar i skolan.”
Nu splittras vår familj
Cancerbehandlingarna tog ett år, och efter det kom en ny kris. Sjukdomen hade lett till att makarna var på vippen att ta ut skilsmässa. De båda föräldrarna hade varken krafter eller verktyg att göra någonting åt saken. ”Det som kunnat göra oss mer sammansvetsade slet oss istället sönder”, berättar Laura.
Tillsammans med sin make deltog Laura i ett evenemang som anordnades för hjärncancerpatienter. Där skulle patienternas anhöriga ta en bild från bordet och berätta hur bilden beskriver deras känslor. Hennes man valde en bild av en varg och menade: ”Vår familj är en vargflock. Vargflocken har alltid en ledare och nu är vår ledare allvarligt sjuk, och jag vet inte alls vad jag nu ska göra.”
Denna upplevelse säger precis allt om situationen. Hela familjen kände sig helt rådlös.
”Jag hade inte alls tänkt att han kunde känna sig så. Istället tänkte jag att han självklart nu tar på sig ansvaret för att leda oss vidare. Men han visste inte hur man bär sig åt. Jag förväntade mig något sådant som min man inte kunde ge oss”.
Till slut ringde Laura upp den psykiatriska polikliniken i Lappo. ”Jag vill ta upp en sak, nämligen att vår familj håller på att splittras. Kan ni anordna samtalshjälp åt oss?”
Då fick de faktiskt hjälp. Laura och Jussi är lyckliga tillsammans igen, men ”det tog ju ändå ett och ett halvt år och det krävdes en otrolig massa terapi”, säger Laura med eftertryck. ”Då vi hade tagit oss igenom året med cancer, visste vi varken ut eller in och ingendera av oss förstod hur vi verkligen skulle kunna leva ihop. Först nu inser jag att vi kommer att klara oss.”
”Det är helt okej att vara rädd.”
Vad finns bortom rädslan?
Hjärncancern har varit borta i två år nu, men Laura ser sig fortfarande som en hjärncancerpatient. Hon har bestämt sig för att se sanningen i vitögat och konfrontera allt som den allvarliga sjukdomen har fått henne så uppmärksam på.
De största rädslorna är ändå sådana som många instinktivt vänder ryggen till. ”Varför får jag inte berätta att jag faktiskt är jätterädd?” frågar Laura.
Det är ju klart att hon är rädd. I fråga om hennes sjukdom är sannolikheten 25 procent för att hon fortfarande är vid liv fem år efter diagnosen. ”Trots detta har jag beslutat mig för att vara med om den dag då min son börjar i skolan”, säger Laura.
Det är helt okej att vara rädd.
Det är helt normalt att vara alldeles vansinnigt rädd och ibland känna sig helt förkrossad.
Det är helt acceptabelt att prata om döden och ta upp den i diskussionen.
Där är det nu. De ord och meningar som Laura hade velat höra under sina dystraste stunder. Under sina behandlingar försökte hon febrilt ge utrymme för sina rädslor, men hittade ingen plats för det. ”På damtidningarnas sidor berättar ingen om rädslan och sorgen eller om att de hör till saken och att man får vara rädd”, menar hon.
”Jag har också velat ta reda på vad som finns bortom rädslan. Nu vet jag att där finns ännu mer rädsla, men också en stor lyckokänsla. Jag känner att jag är fri, och det är härligt. Jag vet inte hur många år jag har kvar nu längre, men jag är fri.”
Tacksamheten fyller hennes ögon av tårar
Laura blir fortfarande rörd när hon tänker på hur viktigt cancerforskarnas arbete är. ”De insjuknades förväntade livslängd har ökat en hel del på en kort tid, och detta har vi enbart forskarna att tacka för. På grund av dem har jag tilltro till framtiden.”
Även Cancerstiftelsens donatorer har gjort Laura rörd till tårar. ”Ni kan ge familjerna mer tid. Storleken på beloppet spelar ingen roll. Det avgörande är tanken om att man vill hjälpa till. Det är viktigast av allt.”
Text: Anu Koikkalainen
Bild: Tuukka Kiviranta
Välj ditt sätt att stöda
Varje donation är viktig för att vi ska övervinna cancer.
Vårt mål är att leva i ett land där ingen dör i cancer. Din roll är viktig när det gäller att uppnå målet. Cancerstiftelsen, som verkar med hjälp av donationer, är lika stark som dess stödtrupper.