“Var och en ska leva sitt eget liv ända till slut”
Då Jonas var sju år gammal upptäcktes Wilms tumör i hans njurar. Ända fram till slutet trodde jag att ett under skulle ske och att Jonas skulle klara sig.
Dagen före Jonas död satt jag på tu man hand tillsammans med honom på sjukhuset. Jonas frågade vad som händer om den ena av oss dör före den andra och om den andra då också måste dö. Då hoppade mitt hjärta över ett slag. Jag tänkte redan svara, men till all lycka frågade jag vad han själv tror. Han funderade en liten stund och sade sedan: Nej, var och en ska leva sitt eget liv ända till slut och först efter det ska den människan leta upp den andra igen.
“Jonas frågade vad som händer om den ena av oss dör före den andra och om den andra då också måste dö.”
“Efter allt detta känns det som om ljuset har segrat”
Följande dag klockan tolv dog Jonas. Då det kändes som om jag inte orkar mer, tänkte jag på dessa visdomsord.
I ett års tid mådde jag verkligt dåligt. Småningom började jag igen se ljusglimtar och via sångerna började jag känna tröst och hopp. Då kom jag på att jag genom mina sånger vill stöda cancerforskningen.
Cancerforskningen räddar liv och varenda liv är så unikt och värdefullt. Om jag kan göra något för att det ska finnas mindre lidande och mer liv, så gör jag det. Efter allt detta känns det som om ljuset har segrat.
Text: Anu Koikkalainen
Översättning: Christina Skogster
Bild: Eeva Anundi