Rena slumpen att testikelcancern upptäcktes

”Jag heter Elias Koivulehto, arbetar som vindkraftsingenjör och är 27 år gammal. Jag har alltid varit ivrig på att testa många olika saker. Som barn var jag intresserad av att åka skateboard och snowboard. Då jag första gången hörde rockmusik var det så coolt att jag bara måste få testa på att göra det själv.

Jag och min bror fick dille på musik samtidigt och snart visade det sig att en kille som bodde granne med oss var trummis. Min bror sa att om han är tvungen att spela bas, så kommer han inte att spela med överhuvudtaget. Därför fick jag ta över basen. Vi kände ingen sångare, så jag började också sjunga själv. Jag gör fortfarande musik och under den senaste veckan har jag skrivit två nya låtar.

Sommarplanerna fick ändras

För nästan tio år sedan hade jag i min vänstra testikel ett ömt ställe som kändes konstigt. Det undersöktes och då konstaterade läkarna att det var en ofarlig cysta.

Min ena testikel kändes lite öm under alla dessa år. Förra våren tänkte jag därför att jag för säkerhets skull går och visar upp den på företagshälsovården. Efter ultraljudsundersökningarna sade man till mig att min högra testikel verkade lite onormal, så jag fick en remiss för fortsatta undersökningar.

Jag hade precis börjat min semester då jag tog mig till sjukhuset för bilddiagnostik. Då hade jag redan bokat en interrail-biljett och skulle ha åkt iväg på min resa efteråt. Men sedan fick jag ett meddelande om att de hade bokat tid för mig hos urologen. Så jag fick avboka min resa, och jag var ganska besviken, eftersom vi hade planerat den länge.

På urologens mottagning fick jag höra att jag har cancer som borde opereras snarast möjligt. Detta hände på en onsdag och operationen var bokad för fredag samma vecka.

Chockerande budskap och mycket medkänsla

Det kom ju som en liten chock. Min familj var oroad och av många kompisar och släktingar fick jag meddelanden där de skrev att de var ledsna över nyheten. Min storasyster har haft melanom, så det var inte första gången cancern knackade på dörren i vår familj.

Jag minns kvällen före operationen. Det kändes väldigt nervöst att åka iväg till sjukhuset, men jag tyckte aldrig att situationen verkade helt hopplös. Det var otroligt varmt väder och jag sov i mitt gamla rum hos mina föräldrar. En massa tankar snurrade runt i huvudet på mig: Vad händer om det visar sig att det här är riktigt allvarligt?

Den natten tog det länge innan jag fick sömn.

Jag pratade egentligen inte om mina tankar med någon, utan inför de andra låtsades jag vara stark och positiv. Jag minns att jag ändå funderade mycket över vad som händer om jag aldrig kommer att få barn på grund av detta. Trots allt vägde de positiva sidorna ändå tyngre hela tiden, eftersom jag litade på behandlingarna.

Ett stort ärr och en testikel

Operationen var lyckad och i mitten av augusti visade det sig att cancern inte hade metastaserat. Samtidigt försvann min oro över att få barn. Inom en vecka fick jag bekräftelsen på att jag hade testikelcancer av typen seminom. Jag tänkte att det här faktiskt var allvarligt.

Men jag var lättad över att jag av en slump hade tagit mig till läkaren för att visa upp min vänstra testikel. Själv hade jag inte märkt något konstigt i min högra testikel, så cancern var ett totalt slumpmässigt fynd.

Under den senaste tiden har jag inte längre funderat på allt det här. Men eftersom jag har ett ganska stort ärr och bara en testikel kvar, påminner det mig ju ändå om cancern. Jag känner mig relativt lugn och tänker att allt väl borde vara bra nu. Ibland sitter jag i alla fall och undrar vad som händer om cancern dyker upp igen.

Framtida gig på Tavastia?

Det känns som en ära att man bad mig vara med i Cancerstiftelsens kampanj till förmån för cancerforskning, så att jag nu kan främja en god sak med min egen historia. All forskning är verkligen viktig. På det sättet lär vi oss mer om världen. Enligt min uppfattning kan vi aldrig veta om vissa forskningsresultat kommer att bli betydande för oss någon vacker dag.

Inför framtiden hoppas jag på att inte råka ut för motgångar med hälsan. Jag vill samla på mig många olika erfarenheter och vill inte stå och stampa på stället.

Nu har jag precis börjat med pardanser och min målsättning är att åka ut till dansbanorna redan i vår. Min största dröm är att få leva ett harmoniskt liv, där arbete, fritid och människorna runt omkring mig är i balans och jag kan vara lycklig. Och så vore det ju kul att få spela på Tavastia-klubben någon gång.”

Text: Anu Koikkalainen

Översättning: Christina Skogster

Bild: Sara Lehtomaa