”Jag ville inte ens höra ordet cancer” – Nenna Leskinen insjuknade i en aggressiv form av bröstcancer under graviditeten

”Det är säkert bara mjölkstockning” tänkte Nenna Leskinen då hon hittade en knöl i sitt bröst i slutet av sommaren 2024.

Just då var Nenna gravid med sitt andra barn, så en mjölkstockning som hörde ihop med graviditeten var den sannolika förklaringen. Men det hjälpte inte att pumpa bröstet på mjölk, och därför blev hon småningom orolig.

Några veckor senare då Nenna var hos rådgivningsläkaren berättade hon om sin knöl. Även läkaren ansåg att knölen sannolikt hör ihop med graviditeten. Det var ändå bra att undersöka den, och därför fick Nenna en brådskande remiss till en ultraljudsundersökning.

”Vid ultraljudet ansåg radiologen att knölen tydde på något annat än mjölkstockning”, berättar Nenna.

Resultatet av finnålsbiopsin bekräftade misstanken: det handlade faktiskt om bröstcancer.

”Jag var så chockad att mitt psyke försökte skydda mig genom att få mig att tänka att det måste ha skett ett misstag.”

Det lamslående samtalet

Nennas mamma Anna Hanski, som är 54 år gammal, var just på väg till jobbet då dottern ringde för att berätta om resultaten.

”Jag blev alldeles utom mig av oro. Sedan promenerade jag till jobbet och googlade samtidigt orden bröstcancer och graviditet. Det misstaget borde jag inte ha gjort. Resten av dagen gick jag omkring som i en dimma”, minns Anna.

Läkarna beslutade att sätta igång förlossningen genast följande dag, så att de skulle kunna inleda behandlingarna så snart som möjligt.

”Jag undrar om jag dör i det här nu”, minns Nenna att hon tänkte på sin sjukhusbädd.

”Redan ordet cancer i sig kändes väldigt ångestfyllt. Jag ville inte att någon skulle säga det ordet till mig. Istället försökte jag koncentrera mig på förlossningen och bebisen, trots att det inte var enkelt.”

Nenna och Anna skrev många meddelanden till varandra under dagarna då Nenna låg på sjukhus och väntade på att förlossningen skulle sättas igång. Anna skötte om Nennas förstfödda barn och försökte samtidigt trösta sin dotter, som var i ett chocktillstånd.

”Jag undrade hur i all världen Nenna kommer att klara av förlossningen. Samtidigt önskade jag att jag hade kunnat ta ifrån henne ens en liten gnutta av all denna ångest”, berättar Anna.

En kort tid med bebisen innan behandlingarna började

Nennas yngsta barn föddes i mitten av oktober. Nenna hann vara hemma med bebisen i bara en veckas tid innan cancerbehandlingarna inleddes. Därför hann hon inte njuta av babybubblan.

”Det var nästan som om jag hade haft en läsordning som jag följde”, beskriver hon rytmen för behandlingarna.

”Att insjukna i cancer innebär att man väldigt ofta får sitta och vänta och oroa sig.”

Nenna hade länge plågats av en seg hosta och hon var rädd att cancern hade spridit sig.

”Sedan gick jag omkring och oroade mig igen ett par veckor till, ända tills det efter en helkroppsscreening framgick att de metastaser som upptäcktes var godartade.”

Det har inte varit enkelt att kombinera cancerbehandlingarna med en bebis i vardagen därhemma.

”Jag har haft smärtor och infektioner och jag har också känt mig jättetrött”, berättar Nenna.

När man inte kan ta bort sitt eget barns smärta

För Anna har det känts väldigt tungt att hennes eget barn insjuknade.

”Som mamma vill jag förstås ta bort allt lidande. Men jag vet att det inte är möjligt på något sätt.”

Ibland är hjälp i vardagen det bästa stödet. Det har också Anna försökt erbjuda.

”Det att någon hämtar en kastrull som är full med soppa kan hjälpa allra mest. Därför har jag försökt hjälpa till med just praktiska ting”, säger Anna.

Samtidigt har hon insett att det är viktigt att bara kunna vara närvarande mitt i den stora sorgen och den plötsliga krisen.

”Man behöver inte erbjuda lösningar eller någon klen tröst. Man behöver inte nödvändigtvis säga någonting alls. Det räcker med att man bara är, att man lyssnar och kanske ger en kram.”

Nenna har märkt att cancern är ett svårt tema för många.

”Jag vill påminna alla om att man kan känna sig optimistisk, men man behöver inte hela tiden kämpa. Man får vara sjuk utan att försköna allting bara på grund av andra människors svåra känslor.”

Anna är av samma åsikt.

”Om man inte behöver dölja sorgen och inte måste låtsas att man orkar fint med allt, har man resurser kvar för annat.”

Precisionsläkemedlet ger henne nytt hopp

Nennas cancer är en HER2-positiv aggressiv form av bröstcancer. Numera finns det ett precisionsläkemedel för denna cancertyp, vilket förbättrar prognosen avsevärt.

Nenna och Anna visste att var tredje finländare drabbas av cancer i något skede av sitt liv, men de överraskades av hur långt behandlingarna och forskningen har utvecklats.

”Jag har aldrig stått vid sidan om och följt med någons cancerbehandlingar. Jag insåg inte hur avancerade de är numera”, säger Nenna.

”För några år sedan hade det inte funnits något precisionsläkemedel för Nennas cancer”, tillägger Anna.

Helt vanliga saker

Även om budskapet om cancern kom ifjol strax före jul, gav julen dem ett litet andrum mitt i den tunga situationen.

”Vi bestämde gemensamt att vi firar jul utan stress bara i vår egen krets”, berättar Anna.

Mor och dotter väntar sig samma sak inför den kommande julen.

”Det viktigaste är att vi får vara tillsammans med familjen”, säger Nenna.

”En situation som denna gör det tydligare vad som är viktigast i livet”, tillägger Anna.

Nenna menar att cancern gör en människa annorlunda.

”Just nu bygger jag upp min identitet på nytt. Jag funderar på vilken bit jag ska börja med i detta pussel.”

Samtidigt har helt vanliga stunder fått en alldeles ny mening.

”Nuförtiden skickar vi meddelanden till varandra där det står: Nu är det en helt vanlig tisdag, och nu gör vi helt vanliga saker”, säger Anna.

Text: Katri Kilpiäinen

Bild: Nikola Tomevski