Hjärncancern kom in i Olga Temonens liv: ”Det är ingen fara med mig”

Allt började med ett enda symptom i slutet av förra året. Olga kunde inte skriva mer. I månadsskiftet oktober–november gick Olga till läkaren efter att hennes svärmor uppmanat henne att göra så.

Först trodde läkarna att Olga hade en hjärnblödning. Följande dag bekräftades det att symptomen berodde på hjärncancer. Olga var ensam då hon tog emot detta budskap.

”Jag förhöll mig på något sätt väldigt naturligt till det. Det var inget som fick mig ur balans. Istället började jag handla rationellt och meddelade min man och mina syskon om cancern. Sedan började jag processa det och tänkte att nu kör vi bara vidare så här.”

Strålbehandlingen gav märkbara resultat

Olgas cancer var ett gliom av grad fyra, vilket ofta förekommer hos barn, och därför kallar hon det faktiskt en barnsjukdom. Tumören kunde inte opereras, eftersom den är på ett så krångligt ställe. Strålbehandling var det enda alternativet.

Behandlingarna påbörjades akut, eftersom Olgas hälsotillstånd försämrades hela tiden. ”Allt saktade av, nästan som om jag slocknat rent fysiskt. Jag var närvarande överallt, men min hjärna hängde inte riktigt med”, beskriver Olga hur hon kände sig.

”Då jag var klar med mina 30 gånger av strålbehandling och skulle börja med cytostatikabehandlingar för ett år framåt, tog jag medicinerna i en veckas tid och konstaterade sedan att jag inte tänker ta dem längre. De fick mig att må fruktansvärt illa.” I det skedet hade tumören redan blivit väldigt mycket mindre tack vare behandlingarna. I början var tumören lite över 5 cm stor, men när behandlingarna slutade hade den krympt till en storlek på ungefär en halv centimeter.

Läkaren förstod att Olga inte ville fortsätta med läkemedelsbehandlingen, eftersom det inte fanns några belägg för att den berörda cytostatikaformen skulle hjälpa just mot hennes typ av cancer. Däremot fanns det goda rekommendationer för behandlingar i Tyskland just för Olgas cancertyp. Därför fattade hon beslutet om att åka till Köln.

Man lär sig leva med sjukdomen

I Olgas liv finns det många människor som älskar henne. En av dem är systern Juulia, som arbetar som näringsterapeut och nu använder all sin kunskap för att hjälpa Olga: ”Sjukdomen har känts tung för Juulia. Hon har en verkligt nära relation med mig. Min syster har gjort detta också för sin egen skull, så att hon ska få ha mig kvar.”

Utöver syskonen vill Olga också tacka sin familj.

”Jag har underbara barn och en alldeles fantastisk man som jag aldrig någonsin kommer att släppa taget om. Det är ingen fara med mig. Jag har en ny sjukdom i bagaget, men vad spelar det för roll? Man lär sig leva med sjukdomen. Jag har tänkt leva i många år ännu och vill inte överhuvudtaget börja grubbla på något i förväg.”

Den största gåvan är en otrolig kärlek

Olga har känt sin man Tuukka Temonen i mer än 20 år, men hennes allvarliga sjukdom har avslöjat nya drag hos hennes långvariga livspartner. Han har ansvarat exempelvis för Pizzeria & Cafe Rehtori, som Olga grundade i kommunen Iitti.

”Tuukkas största gåva har ändå varit den otroliga kärlek som han visar. Han älskar mig verkligen och sätter mig på första plats. Trots att han samtidigt tar hand om alla sina andra arbetsuppgifter känner jag mig ändå som en prinsessa, faktiskt mer än någonsin förr. Den kärlek som han visar är så konkret”, säger Olga.

”Den här sjukdomen har känts mycket tyngre för Tuukka, mina syskon och mina barn än för mig själv. De är tvungna att bara följa med min situation och vara rädda, ängsliga och oroliga. Men jag är inte ängslig och orolig, och jag vet inte varför.”

Olga upplever att hon alltid varit så här. Hon grubblar inte och sörjer inte över saker och ting. ”Jag har brutit ihop några gånger, men varje gång torkade jag sedan tårarna och tänkte på hur jag ska ordna upp det här nu.”

Väntar på en traditionell jul med familjen

Olga ger sitt fulla stöd till Cancerstiftelsens julinsamling och anser att cancerforskning är verkligt värdefullt. ”Vi behöver forskning och sådana människor som ägnar hela sitt liv åt att lösa den här typen av problem”.

Familjen Temonen väntar på den kommande julen på traditionellt vis. ”Julaftonskvällen börjar med att vi går till stallet. Sedan tar vi in djuren och matar dem. Vi ger dem något riktigt gott.” Efter sjukdomen inser Olga klart att just dessa stunder är de allra bästa.

Efter allt hon upplevt anser Olga att hon lugnat ner sig i fråga om jobbet och att hon inte längre tycker att hon borde göra allt själv.

”Jag vet inte alls vad jag kommer att göra om fem år. Men jag misstänker att jag kommer att vara i en pizzeria. Förhoppningsvis har jag i något skede någonting att visa upp, men om inte, så blev det bara inte så. Jag kan till exempel bara vara hemma och gräva i grönsakslandet resten av mitt liv – och ändå är jag lycklig.”

Text: Anu Koikkalainen

Bild: Omer Levin