Mitt liv tog inte slut trots allt

Juho Juutilainen bor i Kyrkslätt och är företagare ända ut i fingerspetsarna. Han har vågat leva fullt ut och prova på allt möjligt enligt mottot ”allt eller ingenting”.

År 2004 drabbades Juho av hudcancer. Behandlingarna av cancern gick relativt smärtfritt och vid slutgranskningen fem år senare var allt bra. ”Jag hoppas att vi aldrig ses igen”, sade läkaren med ett litet skratt då Juho lämnade hans mottagning.

Men det blev inte så. Bredvid operationsärret på armen uppstod två veckor senare en liten rund knöl som rörde sig under huden då man tryckte på den. Juho insåg att detta säkert var den tumör som läkaren varnat honom för. Detta skedde i september 2009 och därefter följde en tid på tre år med många olika faser där Juho ibland svävade mellan liv och död.

En kapplöpning mot cancern

Juhos nya cancer var listig. Ibland låg de steget före med läkemedelsbehandlingarna, tills melanomet igen segrade i följande rond. Den ansträngande katt-och-råtta-leken fortsatte en tid. ”Sedan började det dyka upp cancertumörer under huden. Då jag på morgonen borstade tänderna brukade jag känna efter i nacken om det hade dykt upp nya tumörer”, minns Juho. ”Även i knäet fanns det en tumör i storlek av ett ägg, och det kändes illa då den skvalpade omkring under mina joggingturer runt Fölisön.”

Eftersom Juho var företagare, fortsatte han att jobba. Han hade inga smärtor, vilket gjorde att situationen kändes så märklig.

En gång ritade Juhos livspartner ett kryss med svart tusch på varje tumör. Juho stod framför spegeln i bara kalsongerna och tittade på sig själv. Slutresultatet av denna räkneövning var 198 tumörer. ”Det var min dödssiffra”.

Till och med gräset kommer att leva längre än jag

Juho hade pratat om döden med sin läkare. Någonstans i en bisats hade han fått höra att om hans cancertyp metastaserar in i de inre organen, kan den inte längre botas. En vacker dag visade det sig att det fanns en metastas i hans lever.

Juho minns mycket klart ögonblicket då han insåg att hans liv sannolikt är över. Han tittade ut genom fönstret i biblioteket i Tölö på ett landskap där det inte fanns mycket snö, trots att det var januari. ”Jag tittade på gräset och förstod att innan det där gräset vissnar så kommer lilla jag att vara borta. Till och med gräset kommer att leva längre än jag.”

Detta var den största chocken för Juho. Människans livstråd är verkligen så skör och tunn.

Juho räknade ut att han hade ungefär ett halvt år kvar att leva. Samma kväll började han tillsammans med sin livspartner planera vad det skulle bjudas på vid begravningen. Plötsligt blev det också en inre tävling för honom.

”Jag tänkte beställa vansinnigt god sushi av en japansk vän och min kista skulle inte lämnas öppen”, räknar Juho upp alla sina planer. Samtidigt drev han sitt uppstartsföretag och undrade hur länge han kunde fortsätta åka ut till sina kundmöten med alla sina tumörer i ansiktet. Det är en fråga som antagligen ingen av oss någonsin kunde tro att man behöver fundera över.

Rutinerna var faktiskt en välsignelse

Plötsligt slogs han av tanken att allt kändes så meningslöst. Skulle det sluta så här? ”Det var ju så många saker jag inte hunnit se eller uppleva”, tänkte Juho. ”Men jag kommer trots allt att dö i vetskapen om att jag fått ut tillräckligt av livet”, intalade han sig själv och kände sig därför väl till mods.

Rutiner hade alltid varit ett skällsord för denna livstörstande företagare. Allt skulle ständigt förändras och gå framåt, om man frågade Juho. Då han stod där på en byggställning vid sitt eget hus insåg han att dessa rutiner faktiskt upprätthåller livets mening. Därigenom blev de istället en välsignelse.

Juho tog farväl av sina närmaste, åt ute och åkte iväg till sommarstugan för sista gången. Han förberedde sig på att livet skulle få ett slut. Men sedan hände någonting omvälvande: ”Läkaren frågade om jag vill medverka i en klinisk prövning, trots att den även innebar en risk att dö.”

”Ja, men jag kommer ju att dö i alla fall, så det spelar absolut ingen roll om jag dör några månader tidigare av biverkningarna från något läkemedel”, svarade Juho. Så han gick in för det fullt ut.

Pusselbitarna föll på plats

Hans kropp svarade på det nya läkemedlet till 100 procent, så det funkade verkligen. ”Tre månader efter att immunterapin inleddes hade största delen av mina tumörer försvunnit”, berättar Juho. ”Några av dem hängde envist med i ett par år till. Men nu är jag i alla fall kliniskt frisk.”

Hans kropp hade varit täckt av tumörer från topp till tå, men han insåg nu plötsligt att han inte behövde skicka iväg några inbjudningar till sin begravning. Mentalt hade han inte insett att saker och ting tagit en så otrolig vändning och därför drabbades han av en kris. ”Jag hade ju mentalt redan tagit farväl. Det kändes som om mitt bagage redan var i lastrummet och att passagerare Juutilainen sedan fick höra att flyget redan är fullbokat. Det tog ett halvår att bara samla tankarna igen, jag kände mig alldeles borttappad.”

De omskakande upplevelserna gav Juho en stark känsla av utanförskap som möjligen aldrig kommer att försvinna. Han söker efter livets mening och en förklaring på dess förgänglighet genom att prata om sina erfarenheter, eftersom han därigenom kanske kan hjälpa människor som möter döden på nära håll. Hans livstörst har emellertid inte försvunnit, även om han fick ge upp många illusioner på ett smärtsamt sätt.

”Min mor har cancer i bukspottskörteln och just nu ligger hon för döden. Även det framhäver livets förgänglighet. Jag upplever inte att jag förlorar min mor för gott. Istället tänker jag att min mor går över gränsen före mig och jag kommer lite senare efter henne.”

Juho har alltid levt utan fruktan, men just nu vill han absolut slänga sig ut i det okända utan att tveka. ”När jag kastar mig in i nya situationer har minsta lilla gnutta av rädsla försvunnit, även om man så här i medelåldern börjar undvika förändringar lite grann”, säger han med ett skratt.

Anu Koikkalainen