Toppforskaren Antti Rannikko har sett cancerformer med dålig prognos på nära håll – är chockad över resursbristen inom finländsk cancerforskning

En urolog är en kirurg som specialiserat sig på behandling av urogenitala sjukdomar och sjukdomar i mannens könsorgan. Antti Rannikko är professor i urologi redan i andra generationen. I sitt barndomshem fick han starka intryck av sin fars arbete och intresset för behandling av cancer väcktes hos honom då han var ung.

– Därhemma låg det alltid en massa papper och böcker. Min pappa Sakari satte sig in i de doktorsavhandlingar och vetenskapliga artiklar som han var handledare för, och jag såg honom ofta sitta där och läsa. Detta väckte ju förstås mitt intresse för cancer, och min pappa forskade just i prostatacancer. I skolan tyckte jag att biologi, genetik och cellernas funktion var fascinerande. Det stod klart ända från början att jag tänker börja forska. Jag blev också intresserad av kirurgernas arbete, berättar han.

År 1989 under sitt första studieår vid medicinska fakulteten gick Rannikko som ung medicine studerande till sin professor och frågade om det skulle finnas plats för en som vill disputera.

– Jag minns hur fantastiskt det var första gången jag tittade på levande celler genom ett mikroskop och märkte hur enkelt det är att ändra på cellers genom. Det kändes mycket konkret.

En oförglömlig upplevelse

Under det första studieåret fick Rannikko uppleva cancern på nära håll. Han arbetade som vikarie för instrumentvårdaren i operationssalen vid Mejlans sjukhus. Hans egen mormor hade cancer i magsäcken och kom dit för att bli opererad.

– Just då arbetade jag själv i operationssalen. Efter att jag hade rengjort gastroskopiutrustningen och andra instrument och lagt dem i diskmaskinen och autoklaven, gick jag in för att titta på min mormors operation – och i samma veva fick jag höra att sjukdomen inte längre går att bota genom operativa ingrepp. Cancern hade redan spritt sig till andra organ utanför magsäcken. Det var en oförglömlig upplevelse och en situation som fick mig att tänka att cancerbehandlingarna måste bli bättre. Jag funderade på om jag har någon möjlighet att påverka läget genom mina egna små val.

Tillsammans med sina studiekamrater gick Rannikko också in och följde med en prostatacanceroperation som utfördes av hans egen pappa.

– Det var imponerande att se att när man opererar prostatacancer genom ett litet hål, eller ett litet sår i bukväggen. Där på det trängsta stället i bäckenbotten ryms ju inte händerna in ordentligt och man ser inte riktigt någonting – så det verkade krångligt. Numera gör jag själv sådana operationer med hjälp av en robot. Det känns mycket mer ändamålsenligt och ergonomiskt när man kan sitta bekvämt och robotens tunna armar, dvs. instrumenten, når in där på trånga ställen.

Resurserna för cancerforskning är otillräckliga

I år är temat för insamlingen Rosa bandet sådana cancerformer som har en dålig prognos. Antti Rannikko har i sitt arbete sett cancerfall med dålig prognos på nära håll.

Prostatacancer är den näst vanligaste dödsorsaken bland män. Utmaningen är emellertid hur man ska upptäcka de aggressiva och dödliga cancerformerna. Om PSA-screening införs för den breda allmänheten, skulle man upptäcka alltför många ofarliga pseudocancerformer som hör ihop med åldrandet. PSA-testet utvisar hur prostatan mår. PSA är en förkortning av orden prostataspecifikt antigen. Det är ett protein som produceras av prostatacellerna och som finns i små mängder i blodplasma.

– Prostatacancer är ett fenomen som hör ihop med mannens åldrande. Om män lever så länge att de blir hundra år gamla, så kan man i princip säga att alla får en ofarlig form av pseudocancer. Dessa ofarliga former försöker vi inte sålla fram. Det är viktigt för oss att hitta de dödliga cancerformerna, så att de kan behandlas i god tid och så att de inte sprids utanför prostatan och blir skadliga för patienten, säger Rannikko.

Genom screeningstudien Proscreen, som pågår just nu och som Cancerstiftelsen finansierar, försöker man hitta smarta metoder för att göra screeningen av olika prostatacancerformer effektiv.

– Tyvärr kämpar vi hela tiden mot en verkligt skrämmande stor resursbrist när det gäller både cancerbehandling och cancerforskning. Även nu har vi en enorm kö av patienter som väntar på att få komma till en magnetundersökning. På grundval av denna undersökning beslutar vi sedan om vi ska ta provbitar eller inte. Även på forskningssidan har vi för närvarande alldeles fruktansvärda resursproblem. Denna situation är deprimerande och mycket tung för forskarna, betonar Rannikko.

Resursbristen leder till fördröjningar i fråga om behandlingarna och ångest hos cancerpatienterna.
– Den aktuella situationen tär inte bara på den vårdande läkaren, utan också framför allt på patienterna, helt säkert. Även om fördröjningarna i fråga om att få vård kanske inte påverkar hur cancern fortskrider, är det ändå psykiskt mycket tungt för patienterna. Det är frustrerande att politikerna har beslutat så här om resursfördelningen.

Rannikko är ytterst oroad över situationen för forskningsfinansieringen i Finland. Forskarnas framtid ser ibland rentav desperat ut.

– Om man ser på statens forskningsfinansiering, som berör forskarna inom kliniskt arbete, så är situationen usel. Beslutsfattarna har gjort avsevärda nedskärningar i forskningsfinansieringen. Situationen är verkligt oroväckande både för sjukhusen och i samhället i stort. När räntorna på statslånen höjs, har staten ett ännu större behov att ta lån. Samtidigt växer behovet att försöka spara in på alla utgifter. För forskningsfinansieringens del ser framtiden inte lovande ut. Den kommande ekonomiska krisen får säkert i allt högre grad även följdverkningar för stiftelsernas finansiella bas. Donationerna får hela tiden en allt större betydelse för cancerforskningen.

Jämfört med de övriga nordiska länderna har Finland sämre forskningsresurser. På grund av resursbristen har ett antal forskare lämnat campuset i Mejlans och åkt utomlands.

– Inte för att de främst hade för avsikt att resa iväg och lära sig nya saker. Hos många av dem var motivet att de tar sig någon annanstans där det finns bättre resurser. Om man åker utomlands för att lära sig något nytt och får nya kontakter är det förstås fint. Men om orsaken är att vi inte har tillräckliga resurser i vårt hemland, så är det förstås oroande.

Forskarens arbete utgör grunden för cancerbehandlingarna

Antti Rannikko anser att hans arbete både som kliniker och som forskare är mycket intressant och betydelsefullt, bland annat eftersom teknologin utvecklas i så otroligt snabb takt. Under sin karriär har han sett hur läkemedelsbehandlingar utvecklats och blivit mer verkningsfulla. De nya läkemedlen har visat sig vara effektiva vid behandlingen av prostatacancer och de förlänger patienternas livstid.

– Det har ju verkligen varit fantastiskt att se att grundforskningen på laboratoriernas arbetsbord har lett till forskningsbaserade innovationer som numera används varje dag och som förbättrar patienternas livskvalitet och ger dem ett längre liv. Dessutom görs hela tiden nya innovationer och ny teknik tas fram, även om det är en mycket långsam väg att gå.

Styrkorna med finländsk cancerforskning är enligt Rannikko att vi i bakgrunden har ett mycket bra och jämbördigt hälsovårdssystem som gör det möjligt att hitta patienter för sådana studier, vilket i många andra länder inte vore möjligt. I Finland deltar patienterna också aktivt i olika studier, och förstår samtidigt att även om de inte alltid själva har nytta av studien, så kan den gynna andra i ett senare skede.

I en pågående samnordisk studie rekryteras på lokalt plan patienter med metastaserad prostatacancer. Här utreder man hur verkningsfulla operationsbehandlingar och strålbehandlingar är, med andra ord om det lönar sig att vårda patienterna genom operativa ingrepp eller genom strålbehandlingar, eller alternativt om bägge behandlingsformerna är lika viktiga. Resultaten kommer rent konkret att påverka behandlingarna av prostatacancer i framtiden.

Rannikko hoppas att denna studie ska få ökade resurser i framtiden och berättar följande om sin egen forskargrupp:

– I vår forskargrupp på campuset har vi bra fackkompetens och specialister inom många olika områden. Vi har tillgång till den nyaste tekniken och exempelvis kan vi på grundval av en individuell patients cancerceller bygga upp modeller som hjälper oss att bedöma vilken typ av cancerbehandling som vore idealisk för just denna patient. När vi väl har byggt upp sådana modeller, kan vi undersöka vilket behandlingsalternativ vi borde överväga för en viss patient om inga andra former av god medicinsk praxis längre finns till buds. Det är mycket intressant. För dessa ändamål hade vi gärna velat satsa mer resurser, om det bara skulle finnas sådana.